När man får chansen att göra konst för offentliga rum är förutsättningarna annorlunda än när man arbetar med sin egen konst. De platsspecifika möjligheterna innebär att man på ett helt annat sätt kan arbeta med hela rummet och skapa en upplevelse där omgivningen blir en del av verket och verket en del av omgivningen. Konstverket blir också en del av människors vardag utan att de själva valt det. Min främsta utgångspunkt är därför platsen – rumsligt och kontexten – och de som kommer att uppleva konsten. Jag fokuserar på att skapa en tydlig plats med konstverket, som en scenografi, en öppning till en annan dimension eller ingång till en berättelse. Som betraktare kan man då (välja att) bli en del av verket, eller deltaga i fantasin. Innehållsmässigt försöker jag hitta en relevant förankring för betraktarna, utan att för den skull vara övertydlig så verket mister sin öppenhet. Jag försöker, om möjligt, skapa konstverk med olika nivåer i innehåll/referenser för olika sorters betraktare och smyger gärna in någon lekfull överraskning.

För att mina offentliga konstverk ska vara öppna för olika tolkningar och för att det skall vara tydligt att det rör sig om en konstruktion, eftersträvar jag alltid en vissa abstraktion i mitt formspråk. Jag arbetar stort, lekfullt och gärna skulpturalt med färgstarka förenklade former som ser ut som pappersklipp eller målade ytor. Dessa materials lätthet överför jag till formskuren metall på ett sätt så att det fortfarande behåller sin karaktär. För mig är det en lek med material, form och olika dimensioner – på flera plan.